Centerpartiet bör leda Sverige till euron

Finanskrisen har gjort det övertydligt att den svenska kronan - hur starkt förankrad den än må vara i statsfinanser och låg inflation - blir en skvalpvaluta när vågorna går höga i världsekonomin. Det är ingen slump att det nu är centerpartister som främst aktualiserar att Sverige bör gå med i euron. Centerpartiet har som inget annat parti gått till botten med EU-frågorna och har sannolikt Sveriges mest genomtänkta EU-vänner (och EU-kritiker). Centerpartiet bör fullfölja sin omvändelse till det mest konstruktiva och europademokratiska partiet i EU-frågorna genom att leda Sveriges väg till euron.

Ett svenskt EMU-medlemskap kan knappast aktualiseras utan en enighet mellan allianspartierna och socialdemokraterna. Centerpartiet har här ett stort ansvar och kan spela en nyckelroll.

Inför folkomröstningen 2003 landade centerpartiets ledning i ett negativt ställningstagande, men det var nog mest för husfridens skull - ett tröstpris till partiets EU-kritiker i ett läge när partiet i övrigt utvecklats i starkt EU-vänlig riktning. Bland ledande centerpartister torde det idag vara med euron som med kärnkraften - få som egentligen är emot av övertygelse, något fler som inte bryr sig och en majoritet som skulle vilja byta position men inte tror att det går att få med sig partiets gräsrötter.

Jag tror detta är en felbedömning. Medborgaropinionen har nog aldrig varit stark. Finanskrisen skapar en stor längtan efter trygghet och stabilitet. Politiskt ledarskap i denna situation skulle kunna utlösa ett opinionsskred som definitivt möjliggjorde ett EMU-inträde med folkligt stöd. Tillfället att visa detta ledarskap i opinionsbildningen är den ena sidan av Centerpartiets nyckelposition i eurofrågan.

Den andra aspekten är att ett center-ja troligen är en förutsättning för att socialdemokraterna ska våga närma sig eurofrågan på nytt. Om det enda "etablerade" partiet som tidigare sagt nej till euron plötsligt skulle argumentera för en ny folkomröstning skulle det nog dra med sig en debatt där socialdemokraterna med sitt tidigare positiva ställningstagande knappast skulle kunna säga nej. Sannolikt skulle det inte ske utan vånda. Det skulle tvivelsutan fördubbla svårigheterna i Mona Sahlins relationsspel med vänsterpartiet och miljöpartiet. För (mp) skulle dessutom såren från den mödosamt genomgångna EU-omvändelsen rivas upp ordentligt. Men detta är knappast effekter som Centerpartiet och Maud Olofsson har anledning att beklaga.

Centerpartiet har alltså en historisk chans. På samma sätt som vi ända sedan 1995 konsekvent drivit på för att vidga EU ("från Akureyri till Antalya och från Murmansk till Marakech") och därvidlag drivit de andra riksdagspartierna med oss och på samma sätt som vi modigt vände debatten om övergångsregler och fick Lars Leijonborg, Alf Svensson och Fredrik Reinfeldt att göra helt om och lämna Perssons regering ensam i ett förödmjukande riksdagsnederlag. På samma sätt - fast möjligen ännu tydligare - har Centerpartiets ledning nu chansen att påskynda Sveriges inträde i den europeiska valutaunion som de flesta av oss tror att Sverige kommer och bör hamna. Ta den chansen och säkra er plats i historieböckerna.

Mer patientmakt genom privat folktandvård

Idag har vi i landstingsalliansen presenterat vårt förslag om hur vi ska kunna få en bättre konkurrens på den dåligt fungerande tandvårdsmarknaden. DN rapporterar om det här. Detta är en nyckelfråga för att säkra en tandvård som medborgarna har råd med och för att förhindra att tandhälsan blir en klassfråga.

Vårt förslag innebär att landstingsägda Folktandvården AB får ett uppdrag att sälja mottagningar motsvarande 7-9 procent av sin omsättning. Uppskattningsvis handlar det om 4-8 tandvårdsmottagningar. Förslaget är ett sätt att nå målet med fler större aktörer som var intentionen bakom avknoppning.

Krav kommer att ställas på att köparna - oavsett om det är personalgrupper, nya tandvårdsbolag som Thea, Smile, City Dental eller Mörby Dental Group - tar över Folktandvårdens "områdesansvar" som t. ex. innebär att man måste ta emot alla slags patienter och kalla barn och ungdomar till tandvårdsundersökning om de inte själva har valt tandläkare. Man skulle kunna säga att vi skapar "privat folktandvård".

Ibland hävdas att mångfalden redan är tillräckligt stor inom tandvården. Flertalet mottagningar är ju privata. Problemet är dock att det finns för få större och medelstora tandvårdsmottagningar och bolag. De små aktörerna har svårt att bli tydliga för konsumenterna och utmana Folktandvården. För att ge stressade patienter med begränsade inkomster en verklig kundmakt så behöver det finnas fler större tandvårdsmottagningar som på ett tydligt sätt förmår visa upp sina priser och sin kvalitet och som är beredda att konkurrera också med priset.

Med vårt förslag ger vi landstingets eget folktandvårdsbolag möjligheter att hålla sin egen struktur som modernt tandvårdsbolag någorlunda intakt. Det är viktigt. Jag och många andra invånare i Stockholms län uppskattar Folktandvårdens höga kvalitet och goda service. Men det är bra också för Folktandvårdens utveckling att få konkurrenter i sin egen viktklass.

Intressant? Andra bloggar om folktandvård, tandvård, stockholms läns lansting

Helikopterläkarna på krigsstigen

Idag skriver DN om akutläkarna som inte vill byta arbetsplats. Oppositionslandstingsrådet Dag Larsson är inte sen med att kalla beslutet hyckleri och en försämring av akutsjukvården - när han själv tog beslutet om att avskaffa den livsviktiga sommarhelikoptern under sin tid vid makten. En helikopter vi återinförde efter valet. En och annan läsare tänker nog att politikerna - särskilt undertecknad - är helkorkade. Men som vanligt är verkligheten mer komplicerad än media gör gällande. Begrunda följande:

1. Förslaget att flytta akutläkarna från helikoptern på Värmdö till en mer centralt placerad akutläkarbil - är framtaget av landstingets främsta medicinska expertis. Syftet till skillnad från vad Larsson antyder att skapa en säkrare ambulanssjukvård. Med andra ord:

- Expertisen bedömer att det till flertalet olycksplatser går fortare att föra fram läkarna med bil.

- Expertisen bedömer att i de fåtal fall där helikopter behövs för att föra fram läkarna till olycksplatsen så kan antingen läkarna hämtas av helikoptern eller Uppsala-helikoptern anropas.

2. Att akutläkarna sitter i helikoptern innebär att de som är beroende av helikopter för vanliga ambulansuppdrag - dvs. skärgårdsbor och boende i avlägsna delar av länet - inte får en lika bra ambulanssjukvård som de som kan nås med bilambulans. Detta eftersom helikoptern måste hållas i största möjliga beredskap för stora olyckor eller de mest allvarliga fallen.

3. Akutsjuksköterskorna är faktiskt basen i hela länets ambulanssjukvård och minst lika bra lämpade som akutläkarna att ta hand om de allra flesta fall där ambulans behövs. Det gäller t. ex. sannolikt för den motorsågsolycka på Ljusterö som nämns i DN-artikeln. Med andra ord:

- De som är beroende av helikopter för att nås av ambulans har i allmänhet inte något större behov av akutläkare än de som bor på fastlandet eller i länets centrala delar.

- Snabbhet och akutsjuksköterskor är de avgörande faktorerna i en trygg ambulanssjukvård.

4. Ambulanssjukvården behöver hela tiden noggrant utvärderas. Det gäller också denna förändring. Märker vi att det av expertisen framtagna förslagen inte fungerar bra kommer vi att vidta snabba åtgärder.

Intressant? Andra bloggar om ambulans, stockholms läns landsting

Vi arbetar fortfarande för mångfald i Stockholm

Den som läser dagens DN kan få intrycket att Alliansen tvärbromsar i frågan om avknoppningar som en intervju med ett de fyra sjukvårdslandstingsråden ger sken av. Så är inte fallet - något beslut om att stoppa arbetet för mångfalden i vården finns inte. Vi är alla gemensamt fast beslutna om att öka personal- och patientinflytandet. För att klargöra vår ståndpunkt skickade vi nyss ut följande pressmeddelande.

När det gäller folktandvården har det hela tiden framgått att överlåtanden till personal ska ske på marknadsmässiga villkor. Därför är risken för förseningar på detta område små även om tekniken för verksamhetsöverlåtelserna och priset kan justeras.

Centerpartiets utgångspunkt är att de modiga och driftiga medarbetarna som har börjat processen med avknoppning fortfarande ska kunna ha möjlighet att driva inrättningarna i egen regi. Vi tänker inte lättvindligt överge varken de personalgrupper som med stora vedermödor och personliga risker utvecklat avknoppningsidéer eller medborgarna som har behov av en bättre konkurrens i tandvården.

Vårdval Stockholm: Socialdemokratisk reträtt

För ett par dagar sedan skrev jag på DN Debatt tillsammans med mina allianskollegor om förändringarna av Vårdval Stockholm, där vi bland annat viktar om åldersersättningar och fördubblar miljöersättningen. När jag läser kommentarerna om "reträtt", varav många säkert har läst bara den av DN Debatt satta rubriken, slås jag av hur underlig debatten har blivit. Vår ambition som vi har varit helt öppna med från början har varit att finjustera vårdvalet allt efter vi upptäcker behov av förändringar. Reträtten i frågan är i själva verket Socialdemokraternas.

Oppositionen menar att Vårdval Stockholm innan förändringarna missgynnade invandrare, när vi har på bara sex månder fått 18 nya husläkarmottagningar (pdf) varav 6 stycken i socialt utsatta områden. Innan årets slut förväntar vi oss nå ca 40 nya mottagningar över hela länet. Oppositionslandstingsrådet Dag Larsson tycks mena att det är klasspolitik. Men mellan 2002 - 2006 när (S) var i majoritet var det istället en nettoförlust på 2 mottagningar. Om Vårdval Stockholm, då som nu, är orättvist måste frågan ställas vad deras egen modell för tillgänglighet var. En mediabild har satt sig, ivirigt påeldad av oppositionen, att vårdvalet har inneburit fler besök per patient och läkare. Alltså, att ersättningssystemet premierar återbesök för åkommor som kunde behandlats vid ett enda tillfälle. Men så är det inte. Utvärderingen (pdf) konstaterar istället:

Det finns ingenting i denna rapport som visar på att varje individ får fler besök till följd av att man delar upp besök i fler eller att man kallar till "onödiga" återbesök.

I själva verket har antalet läkarbesök ökat med 12% enligt de två utvärderingarna som kom i halvårsskiftet. I absoluta tal har antalet människor som faktiskt kommer fram till vården ökat med 100 000. Det är fantastisk tillgänglighetsökning som visar att läkare spenderar mindre tid med att vända papper och mer tid med att möta vårdtagare.

Socialdemokraternas alternativ då
Att Vårdval Stockholm granskas och utsätts för kreativ kritik är i grunden bra. Inte desto mindre har vårdvalsidén att pengarna följer individen (och hälsobehov) i största möjliga mån fått mycket orimlig kritik, särskilt när vi beaktar vad vi hade när (s) styrde landstinget. Istället för att pengarna följde individens vårdbehov och geografiska förflyttningar existerade det ca 170 särskilda avtal med olika vårdcentraler som kontinuerligt förhandlades om. Men ersättningarna var inte kopplade till prestation. T ex kunde vårdcentraler i Tensta få oerhört mycket resurser, men medborgare fick ändå inte kontakt med vården eftersom det inte existerade ett incitamentssystem där bra tillgänglighet ledde till mer resurser, och vice versa.

Det tidigare systemet var orättvist även på andra sätt. Då ersättningar bestämdes i förhandlingar, kunde två vårdcentraler med likvärdig vårdtyngd få helt olika ersättningar - enbart för att förhandlaren på den ena vårdcentralen var skicklig. Till detta lapptäcke av hundratals specialavtal och godtyckliga ersättningar som inte alls med nödvändighet speglade vårdbehoven existerade en situation där politiker och profession förhandlade i media. En medialt skicklig chef i vården kunde sätta i system att utmåla sin egen vårdcentral som särskilt utsatt och på så vis sätta politiskt tryck för mer resurser. Politiker delade efter eget tycke (och medialt tryck) ut resurser utefter vad de trodde skulle vara en behövande vårdcentral. Men eftersom någonting så komplext som vårdbehov och vårdutbud inte går att centralplanera, allra minst i en organisation som måste göra politiska avvägningar, drogs vården med utbudsbrister och konstanta felsatsningar.

Socialdemokraternas alternativ i dag
En av oppositionens huvudsakliga kritik mot Vårdval Stockholm är att ersättningssystemet är mer finkorningt än tidigare. Ersättningar utgår i högre utsträckning från individens eget vårdbehov istället för bostadsort. Därför är det både häpnadsväckande - och glädjande - att Socialdemokraterna nu vill ta Vårdvalet ett steg längre genom ett s.k. ACG-system (Adjusted Clinical Groups) som är ett ännu mer individbaserat ersättningssystem än vårdvalet. Det är en riktig kovändning från bara ett par dagar sedan när (s) fortfarande ville dela ut pengar efter samma stadsdels- och kommun-modell som ledde till den dåliga tillgänglighet och nedläggningar som har varit kännetecknet för primärvården i Stockholm under S-styret.

Än mer häpnadsväckande än att Socialdemokraterna tycks ha lagt klasskampsretoriken åt sidan och nu stället upp på det som är vårdvalets grundtanke, resurserna följer individen, är att de vill införa ett ACG-system inom ett år. Den med gott minne minns säkert kritiken från (s) mot att vi tvingades snabbutreda Vårdvalet och lansera det på ett halvår för att ta itu med de skriande brister som fanns i vården. Sedan i tisdags är stora omstruktureringar av vården (ACG är en reform i storleksordningen Vårdval Stockholm eller större) inget problem för Socialdemokraterna. Även här har (s) vänt, bokstavligt talat, över en natt.

Alliansen i landstinget ställer sig positiva till ACG, det är ett lovande system som prövas i bl.a. Region Skåne. Men det måste givetvis utvärderas noggrant hur det eventuellt kan anpassas till Stockholms egna förhållanden innan det kan bli aktuellt att införa det i Stockholms läns landsting. Det är i vilket fall som helst glädjande att Socialdemokraterna har tagit av sig de ideologiska skygglapparna och nu förespråkar individbaserade ersättningssystem.

Intressant? Andra bloggar om Vårdval Stockholm, Socialdemokraterna, Alliansen

Glöm ej icke-svenskars rättigheter när FRA förändras!

Det är bra att Centerpartiet idag presenterar förslag på grundliga inskränkningar i FRA:s möjligheter att kabelspana på svensk internettrafik. Risken för invånare i Sverige att drabbas av följderna av felaktig informationsanvändning kan sannolikt minskas om sådana inskränkningar kan göras. Dessutom sätter det möjligen stenarna i rullning för en grundligare genomlysning av FRA-lagstiftningen.

Dock får vi inte glömma att de personer som möjligen riskerar att drabbas hårdast av felaktig informationsanvändning inte bor i Sverige. Jag tänker på personer som är verksamma i andra länder som FRA kan ha ett informationsutbyte med. I tidigare debattinlägg har jag lyft fram HBT-personer i länder där homosexuella handlingar är straffbara - i många fall med döden - eller HBT-personer kan riskera att drabbas av sanktioner i yrkeslivet (USA:s armé) eller i det sociala livet.

När regeringen tar upp frågan om förändringar i FRA-lagen måste också dessa frågor beaktas. Det får inte - som idag - vara tillåtet för FRA att kartlägga personers sexuella läggning. Och framför allt måste riktlinjer tas fram för vilken typ av information som får spridas till andra länders underrättelsetjänster och därmed emitteras på den internationella informationsutbytesmarknaden.

Läs även Magnus Andersson och Per Ankersjö som skriver tänkvärt om FRA-lagstiftningen.

Intressant? Andra bloggar om FRA-lagen, Centerpartiet

Kampen mot växthuseffekten måste vinnas på hemmaplan

Hade egentligen tänkt gå ut i solen men känner att den debatt min gode vän Magnus Andersson idag för på UNT:s debattsida och sin egen blogg berör så intressanta frågor att jag måste kommentera dem.

Självklart har Magnus rätt i att kampen mot växthuseffekten endast kan vinnas om vi väljer de enklaste, bekvämaste och mest resurseffektiva sätten att ta bort utsläppen av växthusgaser. Det talar precis som han framhåller för att marknadsekonomiska styrmedel ska vara en central del i klimatstrategierna.

Men det är skillnad mellan enklaste och enkelt, bekvämaste och bekvämt. Segern över den hotande klimatkatastrofen kommer sannolikt inte att vara lättvunnen.

Det finns flera finesser med ett svenskt beslut att slänga våra utsläppsrättigheter och istället köpa nya på världsmarknaden. Bl. a. att det leder kan leda till transfereringar till fattiga länder. Avgörande är dock hur utsläppsrättigheterna fördelas från början. Gör man det efter dagens utsläpp kommer de fattiga länderna ha lite rättigheter att sälja. Delar man däremot lika stora utsläppsrättigheter per invånare kan utsläppshandeln bli en stor resurs för fattiga länder (förutsatt att inte försäljningsintäkterna försnillas av korrupta byråkrater).

Jag vill dock varna för tron att klimathotet kan besegras genom insatser i fattigare länder. Sanningen är ju den att dessa länder står för en ganska liten del av de totala utsläppen. Det går helt enkelt inte att radikalt minska utsläppen av växthusgaser utan att lika radikalt minska utsläppen av växthusgaser i I-länderna. I och för sig leder en internationell utsläppshandel - där länder som Sverige visserligen med fördel skulle kunna riva sina kvoter i bitar - till ett enhetligt pris på koldioxidutsläpp vilket skapar drivkrafter för förändring också i Sverige. Men om prisnivån sätts utifrån alltför försiktiga utsläppsmål och baserat på alternativkostnaden i länder med usel köpkraft och ekonomisk effektivitet riskerar prissignalerna till västvärldens marknader inledningsvis att bli alltför svaga vilket också riskerar att hålla tillbaka nödvändiga investeringar i ny teknik, infrastruktur med mera.

Förutsatt att man skärper kvoterna efter hand kommer visserligen prissignalerna att skärpas men här kan finnas en risk att startsträckan blir för kort. När prissignalerna skärps kommer ungefär samma åtgärder att bli nödvändiga i Sverige och i andra länder som Magnus, Daniel Barr och Ekonomistyrningsverket (?) anser för kostsamma att genomföra idag.

En nära besläktad fråga är vad en skrotning av den nationella klimatpolitiken tll förmån för utsläppshandel skulle få för teknikutvecklingen. I tredje världen torde klimatanpassning i stor utsträckning handla om att styra bort från verksamheter som är klimatpåverkande, inte att få fram mer klimateffektiv teknologi inom befintliga verksamheter. Detta eftersom produktiviteten är för låg för att detta ska bli lönsamt. För att det ska ske i stor skala krävs starka ekonomiska incitament som träffar de mer utvecklade ekonomierna.

Ett annat problem är utsläppsrättigheternas trovärdighet. Ännu är inte utsläppshandeln heltäckande och egentligen har inte världssamfundets förmåga att effektivt övervaka att inga utsläpp sker utanför kvoterna prövats på allvar.

Låt oss gärna riva utsläppskvoterna - kanske kommer det att få dessa utmärkta effekter - men låt oss inte lägga ner hela den nationella och europeiska klimatpolitiken (även om den också bör bli mer marknadsdriven). Och framför allt, Magnus, låt oss ta oss i akt för tanken att växthuseffekten kan lösas nån annanstans utan att vi behöver göra något här.

ps. För övrigt behöver klimatbiståndet förstärkas! DS.

Intressant? Andra bloggar om klimat, utsläppsrättigheter, Kyotoprotokollet, Magnus Andersson