Centerpartiets största partiledare tackar för sig?

Har just sett presskonferensen där Maud Olofsson meddelar att hon avgår som partiledare vid stämman i höst. Jag är imponerad av hur hon även i detta läge visar ledarskap och visdom.

Maud Olofsson kommer att bli ihågkommen som Centerpartiets kanske största ledare sedan partiet bildades. Hennes - visserligen inte landade - förnyelse av Centerpartiet, hennes ledarskap tillsammans med Reinfeldt i bildandet av och i valsegern för Allians för Sverige, hennes framgångsrika regeringsinsats och hennes inverkan på svensk värderingsdebatt innebär att hon mer än kanske någon tidigare Centerledare bidragit till att forma Sverige. Vid en jämförelse av Centerpartiets ledare efter pionjärårens täta partiledarskiften ter det sig ofrånkomligt att Mauds insatser måste ges ett mycket högt betyg.

I likhet med Axel Persson-Bramstorp omskapade hon det svenska politiska landskapet. Tillsammans med Reinfeldt var hon den drivande kraften och inspiratören till bildandet av Allians för Sverige och den opinionsvåg som ledde alliansen till seger 2006.

Man kan visserligen jämföra henne med Thorbjörn Fälldin som själv lyckades bilda tre regeringar men Thorbjörn Fälldin bidrog inte i samma utsträckning till att omforma samhällsklimatet. Hans ledarskap var inte i samma utsträckning i takt med tiden. Färdriktningen blev inte lika tydlig och resultaten inte lika bestående. I grunden blev Fälldin en förvaltande och inte en reforemerande statsminister, kanske därför att han egentligen inte besatt den klara visionära fjärrsyn som Maud Olofsson. Fälldin lämnade också efter sig ett Centerparti som kraftigt försvagats medan Maud faktiskt har vunnit tre val av fem och lyft Centerpartiets valresultat från 5,1 till 6,6 procent.

Under Hedlund deltog Bondeförbundet/Centerpartiet i regeringar med socialdemokratin men bytte block efter pensionsomröstningen. Hedlund genomförde en historiskt unik förnyelse av Centerpartiet från ett landsbygdsparti till ett idéparti som utmanade den socialdemokratiska modellen såväl inom välfärdspolitiken, samhällsorganisationen och miljöfrågorna. Men även Mauds förnyelse av Centerpartiet är ett storartat bidrag även om den inte riktigt fullföljts och landats. Hedlund nådde aldrig tillbaka till regeringsställning med den förnyade, ideologiskt högpotenta Centerrörelsen. Maud däremot har fått möjligheten att i praktiken tillämpa förnyad Centerpolitik i regeringsställning, men å andra sidan har uppenbarligen partiets förnyelsearbete tappat fart under denna process.

Olof Johansson gjorde naturligtvis en jätteinsats genom att i Bildts regering och i samarbete med socialdemokratiska regeringen 1995-97 bidra till Sveriges internationellt unika saneringspolitik som lade grunden för mycket av den konkurrenskraft och stabilitet som Sverige åtnjutit under 2000-talet. Han återvitaliserade även Centerpartiets miljöengagemang. Men i grunden var Olof Johansson en partiledare som gick på tvärs mot de framväxande strömningarna i sitt eget parti. Därigenom försenade han Centerpartiets förnyelse med ett decennium och lämnade i från sig ett opinionsmässigt konkursbo. Maud Olofsson däremot har i grunden lett Centerpartiet i samklang med dess inneboende ideologiska vilja till en mer frihetlig, decentralistisk och entreprenöriell politik.

Även vid en sakpolitisk jämförelse står sig Maud Olofsson mycket bra i konkurrensen. Hennes största bedrift är förmodligen den missförstådda men mycket framsynta energiöverenskommelsen som ingicks med allianskamraterna 2009. RUT-avdraget har frigjort kraften i servicenäringen och spelar faktiskt också en växande välfärdspolitisk roll som komplement eller alternativ till offentliga, behovsprövade välfärdstjänster. Regelförenklingsarbetet har ofta beskrivits som ett misslyckande, men många upplever att det faktiskt så sakteliga börjar ge resultat. Inte minst det målmedvetna arbetet med att uppmuntra kommuner och myndigheter att minska onödigt krångel i myndighetskontakter börjar få genomslag. Det här är tre reformområden som har en inre dynamik och vars fulla effekter fortfarande ligger i framtiden.

De två Centerledare som i historiens ljus framstår som störst är enligt mitt förmenande Bramstorp och Hedlund. Även om det är vanskligt att fälla omdömen innan ett tillräckligt historiskt avstånd har uppkommit för en rättvisande jämförelse tycker jag definitivt att Maud Olofsson hör hemma i samma klass. Mycket talar för att det faktiskt är Maud Olofsson som när vi fått perspektiv på hennes gärning kvalificerar sig för förstaplatsen.

(DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, SVT)

Centerpartiet på DN.se: Trängselskatt+T-bana

Idag skriver jag och Per Ankersjö på DN.se om varför det egentligen inte finns något bra alternativ till att höja trängselskatten om Stockholmsregionen ska förbli ett föredöme när det gäller att kombinera ekonomisk och social dynamik med världsledande miljöambitioner.

DN stödjer Centerpartiet om trängselskatten

I dagens ledare skriver DN om behovet av höjda trängselskatter och kopplar det till en regional medfinansiering av utbyggd kollektivtrafik och t-bana i Stockholmsregionen. DN:s ledarsida har nu nått fram till Centerpartiets analys av hur Stockholms trafikproblem bör lösas. Det är glädjande och ökar sannolikheten för att vi kommer att få igenom vår linje.

Intressant nog antyder också Anna Gustafsson något liknande i sin krönika över landstingsalliansens omsvängning i t-banefrågan.

Gustafssons krönika beskriver det som väldigt osäkert om alliansutspelet verkligen kommer att leda till utbyggd t-bana. I en mening har hon rätt. Finansieringsfrågan är ju långtifrån löst. Samtidigt blir det svårt för infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Swärd att backa sedan hon låtit Wennerholm hänvisa till att regeringen sannolikt kommer att tillskjuta ytterligare medel.

Att hela Alliansen nu står bakom en agenda om tidigarelagd t-baneutbyggnad betyder att förväntningar skapas som i sig kommer att driva utvecklingen i den riktning Centerpartiet vill. Att backa kommer att leda till en synnerligen svår debatt.

Som Anna Gustafsson påpekar blir det dock svårt att komma undan regional medfinansiering om inte regeringen ska öppna för en vild huggsexa från hela landet. Och pengar till regional medfinansiering kan nästan bara komma från höjd trängselskatt. Så ja, Anna, Jag är väldigt nöjd och ser fram mot en spännande utveckling som kan leda till att Centerpartiets vision för Stockholmsregionens trafik- och miljöpolitik kan bli verklighet.

Slutligen: argumenten för höjda trängselskatten är:

- minskar trängsel och ger bättre samhällsekonomisk effektivitet i biltrafiken.

- ökar kollektivtrafikens relativa konkurrenskraft och bidrar därmed till minskad miljöpåverkan.

- ger intäkter som kan användas som medfinansiering för att bygga ut miljövänlig infrastruktur.

ps. En del andra har bloggat om ledarartikeln, bl a min vän i landstinget folkpartiets kommunalråd i Solna Anders Ekegren som bloggar under rubriken "DN delar vår syn på kollektivtrafiken". Min fråga till Anders är: Innebär detta att (fp) säger ja till högre och smartare trängselskatter? Det vore ett mycket glädjande besked.

Andra som bloggat är Karl Henriksson (kd) som också sitter i landstingsfullmäktige idag, Caroline Szyber (kd), Wennerholm och Filipsson.

Stort steg närmare t-baneutbyggnad.

Plötsligt har t-banefrågan börjat röra sig på allvar. Fort har det gått:

• I helgen kom allianspartierna överens om att skriva till regeringen om behoven av att påskynda utbyggnaden av spårsatsningarna i Cederschiöldöverenskommelsens andra steg.


• Igår (måndag) förhandlade vi gruppledare texten till ett brev till regeringen och pressekreterarna skrev ihop en utmärkt artikel som idag publicerades på SvD Brännpunkt.


• I gårdagens ABC uttalade Christer Wennerholm optimism om att regeringen är beredd att öka resurserna till Stockholmsregionen.


• Och idag i landstingsfullmäktige fattade vi ett formellt beslut om att verka för en tidigarelagd utbyggnad av andra stegets spår (t-bana till Nacka och Barkarby, spårväg Syd, pendeltåg till Täby och påfarterna på citybanan). (ABC)

Självklart återstår mycket osäkerhet innan vi verkligen har en uppgörelse med staten och jag kan inte bedöma hur säkra besked Wennerholm kan ha fått från infrastrukturministern. Min egen analys är att det nog kommer att krävas regional medfinansiering och att vi skulle kunna fixa grundplåten till den genom höjd trängselskatt som vi ändå behöver om vi ska hålla effektiviteten i vägtrafiken. (ABC, DN)

Men ändå känns det som en stor - och oväntad - seger för Centerpartiet. Vi gick till val på detta som enda alliansparti. Och nu står hela alliansen bakom -åtminstone i delar av förslagen.

För oppositionen blev detta nog också en omtumlande dag. Deras debattupplägg var påtagligt stört. Tyvärr var det mer surt-sa-räven-attityd än delad glädje.

Men det märkligaste - men samtidigt mest smickrande - inlägget stod folkpartiets trafikpolitiske talesman Lennart Rhodin för. Han beskrev i närmast konspirationsteoretiska ordalag, och med märkbar irritation, hur Handelskammaren, byggbolagen och STUREPLANSCENTERN (!) drivit kampanj för "lösryckta t-baneprojekt". (Johan Hedin)

Särskilt märkligt var detta med tanke på att folkpartiets gruppledare i kommunerna och landstinget nyligen uttalade sig för utbyggd t-bana. Men det kan förklara att (fp) inte tidigare stött Centerpartiets t-banelinje i landstingshuset. För Rhodin och Stella Fare är det nog en omvändelse under hårt tryck från folkpartiets kommunpolitiker.

Ja ni får ursäkta detta röriga inlägg men jag är bara så sjukt nöjd och nästan förundrad över att se denna händelseutveckling. Här kan ingen förneka att Centerpartiet spelar roll för Stockholmsregionens viktigaste framtidsfrågor.

Intressant? Andra bloggar om Centerpartiet, t-banan, kollektivtrafik, stockholm, stockholmsöverenskommelsen, trängselavgift, trängselskatt, tunnelbana, Per Ankersjö, moderaterna, socialdemokraterna, folkpartiet

Dags för borgerligt ja till höjda trängselavgifter!

Min kollega i stadshuset Per Ankersjö säger idag till DN att trängselskatten borde fördubblas. Detta med anleding av den ökade trängseln i Stockholm. I artikeln spekuleras också i ett återstartande av ett nätverk för borgerliga politiker som vill utveckla trängselskatten. Det är en mycket bra idé.

Centerpartiet är det enda borgeliga partiet som från början varit för trängselavgifter, och idag är trängselavgifterna accepterade av samliga partier. 2004 skrev jagtillsammans med Per Ankersjö en artikel under rubriken "Borgerligt Ja till trängselavgifter" i tidningen City varför man som liberal bör vara för trängselavgifter. Vi förordade också bildandet av en tvärborgerlig kampanjgrupp för trängselskatterna. 2005 bildades nätverket Borgerligt ja till trängselavgifter, där Per Ankersjö och jag ingick i styrelsen, bl a tillsammans med Anders Wijkman och Nina Ekelund från kristdemokraterna.

Efter valet 2006 enades allianspartierna i regeringen om att permanenta trängselskatten som en del av finansieringen av ett trafikpaket för Stockholmsregionen. Inga röster har därefter höjts för att avskaffa dem men entusiasmen tycks fortfarande sval i de övriga borgerliga partierna. Därför är det angeläget att fler företrädare i olika allianspartier som ser att höjda trängselskatter kan vara en nyckel till Stockholmsregionens växande trtafikproblem.

Som jag sa för någon jag för någon månad sedan krävs ytterligare utbyggnad av den spårbundna kollektivtrafiken för att andelen som reser med bil inte ska öka. Samtidigt riskerar biltrafiken bli alltmer ineffektiv när köerna växer. Köer är också pengar. Hantverkare och andra mobila yrkesgrupper som tvingas tillbringa timmar varje vecka i bilen är inte gratis utan kostar miljardbelopp årligen. Därtill kommer den ännu större kostnaden för vanliga pendlare som betalas i kötid istället för pengar.

Höjda och smartare trängselskatter ger omedelbart en positiv samhällsekonomisk effekt genom att minska tidsslöseriet i Stockholms bilköer och medför att vägapparaten i själva verket kan användas mer effektivt. Fördubblade trängselskatter skulle samtidigt generera en intäkt på cirka 400-600 miljoner kronor per år som kan användas till investeringar i nya spår, t.ex. förlängning av t-banans blåa linje till Nacka.

Det är med denna utgångspunkt Centerpartiets stockholmnsdistrikt tagit ställning för att en utbyggd t-bana bör finansieras med höjd trängselavgift på distriktsstämman tidigare i vår.

Stockholmsregionens socialdemokrater, folkpartister och idag även moderaterna ställer sina - lite blåögda - förhoppningar till att staten ska gå in och satsa ytterligare tiotals miljarder i spårsatsningar. Ska en sådan ansats ha någon utsikt att lyckas måste vår region också visa att vi själva kan bidra med mer pengar. En Cederschiöld 2-uppgörelse är inte trovärdig utan regional medfinansiering.

Som miljölandstingsråd med ansvar för den regionala miljöplaneringen kommer jag fortsätta kämpa för höjda trängselskatter och utbygd t-bana. Jag vågar efter de senaste dagarnas mediarapportering slå vad om att utvecklingen också kommer att gå mot precis den lösningen.

Intressant? Andra bloggar om Centerpartiet, t-banan, kollektivtrafik, stockholm, stockholmsöverenskommelsen, trängselavgift, trängselskatt, tunnelbana, Per Ankersjö, moderaterna, socialdemokraterna, folkpartiet

Premiär för landstingets företagsstyrgrupp

Idag sammanträdde landstingets nyinrättade styrgrupp för företagsklimat för första gången. I samband med det första sammanträdet anordnade vi även ett kick-offseminarium med olika inspirerande talare. Bland annat Captus VD Nima Sanandaji talade om innovationer i vården, Almegas näringspolitiske chef Håkan Tenelius redogjorde för en nyligen publicerad enkät om vårdföretagarnas attityder till landstinget och Mama Mias grundare Christina Wahlström berättade om hur det är att vara kvinnlig företagare inom vården.

Tanken med den nya styrgruppen är att skapa en kontinuerlig dialog med vårdgivarna, där arbetet ska präglas av ett tydligt underifrånperspektiv. Syftet är att utreda hur ett gynnsamt företagsklimat kan skapas inom landstinget, samt att ta fram och sprida ny kunskap i dialog med aktörerna.

Projektet syftar inte till att åstadkomma nya uppifrånprivatiseringar. Snarare handlar detta om att hitta win-win-situationer, där vi genom att modernisera vårt sätt att arbeta hittar lösningar som både förbättrar villkoren för de som driver eller startar företag, för skattebetalarna och för patienterna.