Hjälp socialdemokraterna med den gordiska knuten

S-bloggaren Roger Jönsson den SvD.se-artikel jag och 16 andra c-partister skrev om behovet av att sänka eller avskaffa den statliga skatten. Han skriver bl. a:

"När det handlar om högre studier och antalet studenter är det intressant att se att om Centerpartiets sätt att resonera borde antalet personer som söker sig till högre studier vara lägre än vad det är. Antalet som har utbildat sig skulle också vara lägre. Det sättet att resonera håller inte."

Här hamnar dock socialdemokraterna i ett cirkelresonemang. Att andelen som väljer att studera vidare i Sverige är hög trots höga marginalskatter beror på många saker. Ett viktigt skäl är att hela arbetsmarknaden för unga är svag. Att studera är i många fall nödvändigt för att över huvud taget få ett jobb. I andra fall blir det ett sätt att "vinna tid" inför det brutala mötet med arbetsmarknaden. Tyvärr väljer inte alltid denna typ av i viss mening omotiverade studenter studiestrategier som ger förutsättningar till jobb.

Självklart är det värdefullt med en hög utbildningsnivå på befolkningen och en hög standard på hela utbildningskedjan, men jag tror vi bör släppa en del av övertron på att vilken akademisk utbildning som helst hos vilken student som helst är lika värdefull. Och det gäller både på det existensiellt individuella som på det samhällsekonomiska planet.

Sverige behöver inte bara slopad statlig skatt utan också kraftfulla reformer (reformerade turordningsregler, sänkta arbetsgivaravgifter, enklare regler för företagare och arbetsgivare generellt) för en mer dynamisk arbetsmarknad där det är lätt och billigt att anställa och där även kompetenta personer utan akademisk stämpel kan få jobb som de passar för och trivs i.

Det är den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken - till stora delar fortfarande oreformerad av Alliansregeringen - som dumpar arbetsmarknadens efterfrågan på unga. Därmed skapas en felaktig drivkraft till studier, och alltför ofta - som ett sätt att hålla sig sysselsatt - studier med begränsat framtida värde. Det är med andra ord en riktig härva av osunda drivkrafter och belöningssystem som enbart kan nystas upp genom en sund centerpartistisk reformpolitik.

Landsting och kommuner tjänar på slopad statlig skatt

Idag skriver jag åter på svd.se. Denna gång, tillsammans med 16 andra centerföreträdare, om vikten av att sänka eller ta bort den statliga inkomstskatten.

Statsskatten ger marginella skatteintäkter till staten, bara cirka 2 procent av statsbudgeten. Däremot minskar den kraftfullt nyttan av att utbilda sig, göra karriär eller jobba extra för en stor del av löntagarna.

För landsting och kommuner skulle en avskaffad statsskatt kunna bli en riktig vinstlott. Sänkt statsskatt innebär sänkt marginalskatt och om om marginalskatten minskar visar både forskning och erfarenhet att antalet arbetade timmar ökar. Med fler arbetstimmar och större totala lönesummor ökar också skatteunderlaget för den proportionella kommun- och landstingsskatten. Därmed växer underlaget för vård, omsorg och skola.

En annan viktig effekt för landsting och kommuner är att en sänkt marginalskatt ökar drivkraften för kompetensutveckling i många av välfärdens yrken. Särskilt viktigt är att den dåliga premien för undersköterskor att utbilda sig till sjuksköterskor och för sjuksköterskor att specialistutbilda sig kan få en rejäl skjuts. I ljuset av att kommuner och landsting har snabbt växande problem med att rekrytera personal är detta inte den minst viktiga effekten av att låta människor behålla mer av sin rättmätiga inkomst.

Magnus Andersson och Emil Källström, som hör till medförfattarna har också bloggat, liksom Bernt Johansson, Ring Broman, Johan Hedin, Växjöcentern, m-kommunalrådet i Lidingö Paul Lindquist (dock med en lite konstig vinkling mot centerrivalen på den kommunala arenan Kent Ivarsson), m fl. Kritiska inlägg från vänsterkanten kommer från bl a Alliansfritt Sverige.

Alliansfritts argumentation har dock drag av vulgärpropaganda och bortser helt från att statsskatten enligt många ekonomer skadar skattebaserna så mycket att skatteintäkterna totalt sett blir lägre än om man slopade den. En ren avundsjukeskatt alltså som egentligen alla förlorar på.

Vetenskap och ideologi

Socialstyrelsen får i dagens SvD replikera på politikerna Lars Joakim Lundqvist (M), Lennart Nilsson (KD) och Lennart Rohdin (FP) samt socialläkaren Anders Annell och journalisten Rolf Bromme (också FP). Svd bedömde att artikelförfattarna främst attackerade Socialstyrelsen och vi centerpartister som motsätter oss Allianspolitikerna replikerade igår eftermiddag i SvD:s nätupplaga. Som Lars-Erik Holm, generaldirektör på Socialstyrelsen, tillsammans med sina kollegor, Anders Printz och Anders Tegnell, skriver har vi det vetenskapliga stödet på vår sida. Politik måste ha vetenskapen som underlag för att kunna fatta rätt beslut, men för oss handlar det också om synen på människan i samhället och i vården. Vi är socialliberaler och vår synd är att vården måste utgå från den situation människan befinner sig i. Vårdens uppgift är att förhindra och behandla lidandande och sjukdom. Sprutbyte är både ett sätt för effektivt smittskydd och kan sänka trösklarna in i missbruksvården. Endast moralkonservativa argument finns som motagument vilket lyser tydligt lyser igenom partiföreträdarnas debattartikel.

Klartext om sprutbyten

Idag skriver jag tillsammans med Magnus Andersson och Stina Bengtsson på SvD Brännpunkt i en replik på den artikel - skriven av bland andra företrädare från Moderaterna, Folkpartiet och - som publicerades i SvD igår. Författarna av gårdagens debattinlägg menade att projektet för sprutbyte som planeras i Stockholm inte är rätt väg att bekämpa smittspridning. Man påstod bland annat att politiker har gått på ”dolda myter” och att gratis sprutor i själva verket främjar narkotikamissbruk.

Ett av huvudargumenten som debattörerna framför är att landstinget med utdelandet av fria sprutor riskerar att underhålla injektionsmissbruk, då narkomanerna får mer pengar över till droger. Påståendet - som inte kan beskrivas som annat än häpnadsväckande bakvänt -illustrerar med all önskvärd tydlighet på vilka lösa grunder sprutbytesmotståndarna för sin argumentation. En injektionsmissbrukare som lider av abstinens ser till att till varje pris införskaffa narkotika. Kostnaden för en ny spruta är i det sammanhanget naturligtvis helt oväsentlig.

Artikeln fortsätter med att hävda att beslutet om att införa sprutbyte i Stockholm är ett resultat av mytbildning och brist på vetenskapligt stöd. Man kunde i min mening inte vara mer fel ute.

Bakgrunden till beslutet att starta provverksamhet för sprutbyte är den sprutbytesutredning som Alliansmajoriteten i Stockholms läns landsting beställde 2007. Beslutet var en överenskommelse mellan de sprutbytesvänliga partierna Centerpartiet och Kristdemokraterna och de mer skeptiska Folkpartiet och Moderaterna - något som borde borga för utredningens opartiskhet.

Sprutbytesutredningen baserar sig på den baslinjestudie som är utförd av Karolinska Institutet och visar att rena sprutor minskar smittrisken bland narkomaner. Studien fann bland annat att 92 % av de nyupptäckta HIV-fallen bland deltagarna hade delat sprutor eller verktyg med varandra.

Utöver detta ska tilläggas att Sverige har undertecknat Dublindeklarationen som handlar om att öka arbetet för att bekämpa spridningen av blodsmittor som HIV, Aids och Hepatit C. Såväl Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, WHO som FN rekommenderar dessutom ett införande av sprutbytesprogram.

I sin artikel förordar sprutbytesmotståndarna uppsökande verksamhet med bland annat hivtestning och vaccinering mot Hepatit B. Det är en uppfattning som Centerpartiet delar och sprutbytesprojektet i Stockholm kommer också att ingå i ett brett projekt med testning, vaccinationer, hälsosamtal och rådgivning. Men det är bekymmersamt att artikelförfattarna tycks anse att denna typ av verksamhet står i motsatsförhållande till utdelandet av rena sprutor. Det faktum att det ännu inte finns något vaccin mot vare sig Hepatit C eller HIV borde inte ha gått någon förbi.

Det är dags för en mer vidsynt och human missbruksvård. Bra smittskydd är bokstavligt talat en fråga om liv och död. Centerpartiet kommer därför fortsätta att jobba för att få till stånd ett permanent sprututbytesprogram i Stockholms län. Att det mesta nu tyder på att vi kommer få igenom vår linje är mycket glädjande.

Sprutbytesprogram - äntligen i sikte

I Stockholms stad remissbehandlas i dagarna frågan om införande av sprutbytesprogram för narkomaner. I socialnämnden och i de stadsdelsnämnder som hunnit ta ställning är svaret positivt eftersom 6 av 7 partier är överens om att sprutbyte kan stärka narkomanvården.

Som Centerpartistiskt landstingsråd är jag väldigt glad för detta. Genomförande av sprutbytesprogram kräver – enligt lagen – att landstinget har en kommunal samarbetspart. I Stockholms län är det svårt att se något alternativ till Stockholms stad eftersom det är viktigt att en mottagning för sprutbyte kan nås av narkomanerna på ett smidigt sätt.

När Centerpartiet och Kristdemokraterna drev igenom sprutbytesutredningen i HSN hösten 2007 visste vi att vi hade en mödosam väg framför oss. Först en gemensam utredning mellan landstinget och Stockholms stad med stor risk för förseningar eftersom det ansvariga landstingsrådet Birgitta Rydberg och det moderata socialborgarrådet Ulf Kristersson var uttalat negativa till idén. Därefter en beslutsfas i två politiska organ där Centerpartiet och Kristdemokraterna utgjorde de minsta partierna i majoriteten och de större allianspartierna skulle ha gott om tillfällen att kasta in pinnar i hjulen.

När Birgitta Rydberg hösten 2009 ändrade uppfattning förbättrades utsikterna påtagligt och beslutet i landstingsfullmäktige våren 2010 kunde ske med en bred blocköverskridande majoritet. Moderata företrädare var dock tydliga med att deras motstånd skulle fortsätta i kommunerna. Jag var därför inte odelat optimistisk om möjligheterna att inom överskådlig tid få ett fungerande projekt på plats.

Men med beslutsamhet och tydlighet har de mindre allianspartierna i Stadshuset visat att de inte tänker acceptera att frågan dras i långbänk. Jag är särskilt stolt över Stina Bengtssons insatser som Centerpartiets företrädare i Socialnämnden och talesman i fullmäktigedebatten i höstas.

Som jag uppfattar det är det nu bara en tidsfråga innan ett definitivt beslut kan tas i Stockholms stadsfullmäktige. Med entydiga remissvar och med en betydande intern opinion inom moderaterna för sprutbytesprogram kommer eventuella försök från socialborgarrådet att förhala frågan att vara fruktlösa.

Införandet av ett sprutbytesprogram i Stockholm är symboliskt viktigt eftersom det innebär ytterligare ett erkännande av skadereduktion som en viktig delstrategi i arbetet med att hjälpa socialt utslagna narkomaner tillbaka till en dräglig tillvaro och ett ordnat liv. Men symboler får aldrig skymma sakpolitiken. Sprutbyte innebär en möjlighet att förbättra mötesplatserna mellan den socialt utslagna människan å den ena sidan och samhällets hjälpinsatser å den andra. Sprutbyte kan ses som en repstege från avgrunden till det första steget i rehabiliteringstrappan.


Ps. Jag är också stolt över att Centerpartiet är det enda parti som varit entydigt för sprutbyte både i riksdagen när lagen ändrades för några år sedan och i landstinget och stadshuset under de senaste årens viktiga process. Utan våra envisa insatser på olika nivåer hade detta inte varit möjligt. Och som kuriosa - mannen som ledde utredningen om sprutbyte 2008-2009 är idag partisekreterare för Centerpartiet. Han heter Michael Arthursson.