Arbetskraftsinvandring hjälper knappast alla.

Den intressante bloggaren och vännen Johan Hedin har till slut givit sig in i papperslösadebatten på Billströms och Federleys sida. Han menar att de som vill att papperslösa ska få tillgång till vården drivs av ädla men känslomässiga motiv och att det räcker med att bli arbetskraftsinvandrare för att lösa problemet.

Arbetskraftsinvandringen är naturligtvis en superviktig ventil i migrationssystemet. En av de viktigaste reformerna under mandatperioden faktiskt. Men det löser knappast hela problemet som Johan m fl hävdar. Det finns inga vita jobb för 27 kronor i timmen, prostituerade har inte f-skattesedel eller skattad månadslön och en gömd flykting har inte alltid möjlighet att hitta en anställning samtidigt som hon eller han försöker hålla sig undan migrationspolisen. Arbetskraftsinvandringen är viktig och värdefull men kan på sin höjd vara ett alternativ för säg hälften av de papperslösa.

Och då kvarstår problemet är att de papperslösa sällan har råd att betala vårdräkningar till fullpris eftersom de - om de har någon inkomst - i allmänhet har en mycket låg sådan. Och vart ska fakturan och inkassokraven skickas? Papperslösa lär inte vara särskilt benägna att uppge sin adress. Det borde inte krävas så mycket fantasi för att föreställa sig både reaktionerna från läkarsekreteraren i vårdcentralens reception eller effekten på de papperslösas benägenhet att söka vård.

Det är sant att det har varit en förvirrad debatt men enbart den som redan bestämt sig för vilket lag man håller på kan förneka att förvirringen till stor del skapats av Federley med flera på regeringssidan.

Och fortfarande har inget svar givits på varför det skulle vara så farligt om papperslösa gavs tillgång till vården på rimliga villkor? Menar Johan också att det är ett hot mot migrationskedjan? Om det är skattebetalarnas pengar du oroar dig för så tyder det mesta på att det skulle vara billigare om fler papperslösa kunde komma till vården innan tillstånd blev för allvarliga och även om så inte är fallet så är kostnaderna helt försumbara - i Skåne lär man räkna med 1-2 miljoner kronor.

Låt mig avslutningsvis säga: Jag ogillar också det högt uppskruvade tonläget från båda sidor. Men problemet finns och drabbar utsatta människor vars alternativ är synnerligen svåra att bedöma. För migrationspolitiken är frågan enbart principrytteri - helt utan verklig påverkan. Från läkaretisk och folkhälsosynvinkel är däremot problemet betydande. Om problemet ska lösas med en storståtlig lag eller med praktiska rutiner i landstingen är för mig underordnat. Ett hinder måste dock överkommas och det är de felaktiga argumenten att tillgång till sjukvården hotar migrationspolitiken.

Ylva Thörn tar dubbelt betalt för barnomsorgen

Fackförbundet Kommunals ordförande Ylva Thörn gillar inte regeringens vårdnadsbidrag. Hon vill hellre att pengarna ska gå till barnomsorgen (DN) där - surprise! - många av förbundets medlemmar arbetar. Inget konstigt med det och fullt legitimt men inte särskilt intressant i sig.

Intressant är däremot att granska det manipulativa upplägget i den opinionsundersökning som Kommunal beställt som visar att 60 procent av de tillfrågade hellre vill få bättre kvalitet i barnomsorgen än vårdnadsbidrag.

Dessa alternativ står nämligen inte emot varandra. Barn vars föräldrar väljer att plocka ut vårdnadsbidrag minskar nämligen direkt belastningen på dagis. Eftersom det är de yngsta och mest tillsynskrävande barnen som omfattas av vårdnadsbidraget, och eftersom bidraget är betydligt lägre (3.000 kronor per barn och månad i Danderyd) än kostnaden för en barnomsorgsplats (genomsnittskostnaden för barn i alla åldrar är i storleksordningen 100.000 kronor per år) blir det både vinst för de barn som är kvar på dagis som får färre konkurrenter om personalens uppmärksamhet, för föräldrar på jakt efter dagisplats som får kortare köer, och för skattebetalarna som på sikt får lägre kostnader för skattefinansierad barnomsorg.

Visserligen bortfaller en del skatteintäkter när en förälder är hemma lite längre, men det är få småbarnsföräldrar som betalar 120.000-150.000 kronor i skatt eller vad nu en dagisplats för en 1-3-åring kostar. Och ofta passar man nog på att ta hand om mer än ett barn. Dagis är viktigt och bra av en rad skäl (särskilt för föräldrar som hellre vill arbeta än vara barnpassare), men det är tveksamt om det är samhällsekonomiskt lönsamt, åtminstone för de yngre barnen.

Det bästa vore om möjligheter skapades för fler alternativa sätt att ordna barnomsorgen, t. ex. flerfamiljslösningar, generationsöverskridande barntillsyn osv. Att Kommunal slår vakt om sitt monopol att passa barnen förvånar dock inte. Men att försöka snatta vårdnadsbidragspengarna till barnomsorgen är antingen att ta dubbelt betalt eller att luras.

Papperslösa: "Och ändock rör hon sig"

Jag noterar att tonvikten i Federleys och c-riksdagsgruppens argumentation har förflyttats. Nu framhåller man att ingen hindrar landstingen att agera. Likaså tycks man ha en neutral inställning till den utredning om papperslösas tillgång till vård som ska tillsättas i höst. Bortblåsta - eller åtminstone mindre framträdande - tycks argumenten om att "migrationskedjan" skulle raseras om papperslösa helt sonika kan få vård i Sverige utan att först hiva upp plånboken. Det är dessa argument som av mig och många andra uppfattats som en variant på varningar för "social turism". Om vi slipper dessa argument i framtiden så kanske partiets och migrationspolitiske talesmannens mer nyanserade uppfattningar - vare sig de är nya eller gamla -framträder bättre.

Ingen är gladare än jag om regeringen och alliansens riksdagspartier bejakar landstingsinitiativ och en från Socialdepartementets och vårdetikens perspektiv genomförd utredning. Centerpartiets företrädare vet nu att de har en massiv partiopinions stöd om de bidrar till att hitta en lösning som gör att det mycket verkliga problemet med papperslösas tillgång till vård kan avföras.

Jag avhåller mig från att vidare fördjupa mig kring debatten på Centerstämman i Stockholm och nöjer mig med att citera Gallileo Gallilei efter att han inför påven och under hot av inkvistionens eld avsvor sig sin tidigare uppfattning att jorden cirklade runt solen och inte tvärtom - "Och ändock rör hon sig".

Tänkvärt av Karl Malmqvist

Nyblivne CUF-förbundsstyrelseledamoten Malmqvist pekar med rätta på att FN-konventioner inte i sig är ett argument. Jag svarar i en kommentar:

Som en av artikelförfattarna instämmer jag delvis i Karls kritik. FN-konventioner kan inte i sig vara argument. Men SvD:s debattredaktion kräver obönhörligt förkortningar o tyvärr skalades många sakargument ned. Dessa kan emellertid förutsättas vara kända och i grunden torde de flesta förstå huvudfrågan.

Ett perspektiv anser att vårdtillgång leder till social turism, det andra perspektivet anser att kostnadsansvar för papperslösa leder till att de i praktiken ofta inte kan och vågar vända sig till vården samt att vårdpersonalen riskerar att hamna i dilemman i förhållande till sina arbetsgivare eller läkaretiken.

Den juridiska lösningen på problemet är jag egentligen osäker på. Kanske behövs egentligen inte någon särlagstiftning om hälso- och sjukvårdslagen tydligt markerar att människor i behov av vård ej får avvisas, att vårdinformation kan säkras från att komma i migrationsverkets händer samt att den nationella nivån avstår från att ha synpunkter på hur den regionala nivån väljer att organisera hälso- och sjukvården och finansieringen av de kostnader som ofrånkomligen kommer att uppstå när utfattiga personer (som de papperslösa i allmänhet är) behöver vård.

Problemet finns och måste lösas utifrån ett humanistiskt hälso- och sjukvårdsperspektiv, inte som en - egentligen helt betydelselös - del av migrationspolitiken. Därmed bör frågan vara landstingspolitikernas, Göran Hägglunds och Socialutskottets, inte Tobias Billströms, Fredrick Federleys och det för migrationsfrågor ansvariga Socialförsäkringsutskottet.

Papperslösa: Hedersam reträtt har redan börjat.

Som en och annan noterat har jag i dagarna deltagit i ett par opinionsyttringar (SvD:s Brännpunkt samt Det Stora Uppropet) till förmån för att förbättra tillgången till vård för personer som vistas i Sverige utan giltigt uppehållstillstånd, s k papperslösa. Jag tänker inte fördjupa argumentationen här, bara konstatera att vården inte ska vara ett instrument för migrationspolitiken samt att det är synnerligen märkligt att en del representanter i den nationella politiken tycks tro att en förbättrad tillgång till vård skulle medföra risk för social turism, dvs att Sverige drog till sig människor som önskar få ta del av vår vård som illegala invandrare.

Idag ska dock konstateras att Centerpartiets riksdagsgrupp (på partiets hemsida) tycks vara på väg att tydliggöra en ståndpunkt som är mer positiv till papperslösas rätt till vård än vad som var fallet för bara en vecka sedan. Samma sak gäller migrationspolitiske talesmannen Fredrick Federleys blogginlägg som visserligen fortfarande upprepar en del av sin gamla argumentation men det är väl mest för dölja ett i grunden hedersamt återtåg till en liberalare och humanare ståndpunkt.

Nu bejakar man initiativ på landstingsnivå i frågan - vilket åtminstone ledande företrädare för riksdagsgruppens migrationspolitik direkt motverkade får några veckor sedan. Nu pekar man på svårigheterna i frågan istället för att tvärsäkert hävda Tobias Billströms uppfattning. Och man tycks tendera åt att frågan verkligen seriöst ska utredas. Då kan slutsatsen bara bli en.

Min tolkning är att man råkade hamna snett - troligen utan särskilt bred förankring någonstans - och att man nu söker en väg tillbaka till den för det nya grönt liberala centerpartiet naturliga vägen: Att verka för ett öppnare samhälle där färre behöver vara papperslösa, men också att vårdens uppdrag att rädda liv och främja hälsa inte ska börja med en passkontroll. För Centerpartiet är det ett sundhetstecken att det första stora partiupproret under regeringsperioden sker i denna fråga.

ps. Argumentet att papperslösa visst har tillgång till vård - om de betalar själv - är naturligtvis tämligen tomt. Vem tror att Lilja for ever, den thailändska målaren för 10 kronor i timmen eller den syriska flyktingen som fått avslag på sin asylansökan sitter på de resurser som krävs för att betala den fulla kostnaden för vård i Sverige? Dessutom är den utbyggda offentliga vården inte van att hantera privatbetalande patienter. Osäkerheten i transaktionerna med personer utan personnummer och adress torde medföra att det ändå i praktiken blir välgörenhetsvård på vårdgivarens bekostnad och vårdpersonalens risk.

Reflextioner om barnbidraget

En av förra veckans stora nyheter var att centerledaren Maud Olofsson öppnar för ett inkomstprövat barnbidrag. Jag tycker det var väldigt bra även om själva sakfrågan inte är så lätt: Å ena sidan bör Centerpartiet och Alliansen jobba för att få större träffsäkerhet i välfärdssystemen så att en större frihet för individen och familjerna kan kombineras med en grundtrygghet. I allmänhet är jag för att förmånerna till höginkomsttagare begränsas och att skatten istället sänks. Å andra sidan är just transfereringar till barnfamiljerna motiverade eftersom man i ett högskattesamhälle bara har negativa ekonomiska drivkrafter (de höga kostnaderna) när det gäller barnafödande trots att barnafödande är viktigt både för livskvaliteten individuellt och kollektivt OCH för samhällets sociala och ekonomiska uthållighet.

I dagens Expressen drar centerdebattören Björn Pedersen upp debatten ytterligare en nivå och förordar att barnbidraget helt ska avskaffas. Han menar att samhället inte har några skäl att försöka påverka medborgarnas barnafödande. Jag tycker att denne hedervärde debattör är fel ute i denna debatt.

1. Barnafödande är ett individuellt och kollektivt intresse. Individuellt på grund av att barn skapar glädje och mening i många människors liv. Kollektivt därför att ett samhälle med få barn kommer att möta svåra demografiska (och därmed ekonomiska) problem men också sannolikt blir ett mer egoistiskt samhälle där färre människor utvecklar förmågor som medkänsla, ansvarstagande och omtanke om en längre framtid.

2. Med ett högskattesamhälle finns bara kostnader och inga ekonomiska vinster med barnafödande. Förr i världen var man beroende av familjen för sin ekonomiska trygghet i livscykeln. Så är inte längre fallet. Personer som står i tankar på att skaffa barn står inte i en situation där alternativen är kostnadsneutrala. De politiskt skapade incitamenten är redan idag negativa för barnafödande. Barnbidrag och ett visst stöd till barnomsorgen bidrar till att neutralisera politiskt skapade hinder för barnafödande.

3. Även om barn inte är en mänsklig rättighet är det viktigt att det inte enbart är de rika som har råd att skaffa barn. Det är också viktigt att de personer med låga inkomster som likväl skaffar barn får rimliga förutsättningar att tillförsäkra barnen en grundläggande ekonomisk trygghet.

4. Slutligen vänder jag mig starkt mot tendensen hos vissa ensamstående personer med liberal åskådning som anser sig var a diskriminerade därför att de inte får lika del av de förmåner som kommer barnfamiljerna till del. Dessa personer - jag vet inte om Björn Pedersen är en av dem - glömmer att de själva har en stor tacksamhetsskuld till sina föräldrar eller andra personer som skapat de ekonomiska och sociala förutsättningarna för deras tillblivelse och uppväxt - OCH till skattebetalarna som finansierat deras barnomsorg och skola. Människan är faktiskt ingen ö. Även om politiken kan och bör förändras så måste hänsyn tas till att människan inte skapar sig själv, att vi inte bara har rättigheter utan också skyldigheter till det samhälle som vi är en del av.

Avslutningsvis: Det är bra att debatten om barnbidraget förs. Det finns dock ingen självklarhet för liberaler i eller utanför centerpartiet att ta ställning mot ett generellt eller inkomstprövat barnbidrag. Och det är inte självklart att man som liberalt sinnad helt MÅSTE bortse från att individen är en social varelse som inte kan överleva utan ett samhälle och andra människor. Tvärtom är jag övertygad om att en alltför atomistisk liberalism är ett långsiktigt hot mot den verkliga frihetens överlevnad.

Sahlins debattstil ohederlig

Efter att ha sett debatten i Agenda mellan min kollega sjukvårdslandstingsrådet Reinfeldt och Mona Sahlin slås jag över det ohederliga i socialdemokraternas debatt-teknik. Den går ut på att blanda ihop en rad olika debatter:

För det första debatten om ersättningssystemet i vårdvalet. Det är en teknisk debatt där socialdemokraterna menar att ersättningssystemet missgynnar personer med stora vårdbehov. (Det är fel eftersom varje läkarbesök ersätts lika mycket oavsett var man bor. Om personer i förorten är sjukare än på Östermalm så blir det följaktligen mer pengar för den personen. Den gamla socioekonomiska ersättningen och den nya ersättningen för att kompensera att besök med tolk tar längre tid är lika stora.)


För det andra debatten om närakuternas nedläggning. Dessa infördes som en improviserad - och svindyr - lösning på att folk fick vänta så länge för att komma till på vårdcentralerna. Några av dessa läggs nu ned eller omvandlas som en följd av att de inte längre ska behövas eftersom vårdcentralerna måste ha jourmottagning och vårdvalet stimulerar bättre tillgänglighet.

För det tredje debatten om privata vårdförsäkringar. Dessa har vuxit fram under en lång följd av år och är en reaktion på att den offentliga vården haft längre väntetider än företag kunnat och privatpersoner velat acceptera. Med en skärpt vårdgaranti och starka stimulanser för ökad tillgänglighet ska förhoppningsvis färre känna detta behov. Hur som helst har det ingenting med alliansens vårdpolitik att göra.

Varje gång Mona inte kunde svara på en fråga växlade hon debatt genom att kasta in ett slagord längs någon av de andra argumentationslinjerna. För lyssnaren kunde det verka som om vårdvalet premierar människor med privata försäkringar och att man kan "köpa sig före i kön". Det är ju grundfalskt. Vårdvalet handlar ju om motsatsen - att ge alla medborgare, oavsett inkomst, konsumentmakt i förhållande till den offentliga vården. Det spelar troligen störst roll för de med sämst kunskaper om och kontakter i vårdsystemet för de har alltid lyckats krångla sig fram.

Det är trist att Mona Sahlin - i likhet med flera andra s-debattörer i bland annat Stockholms landstingsfullmäktige - väljer bort att föra en rak och logisk debatt där argument tas och ges till förmån för känsloladdade klyschor och avsiktlig begreppsförvirring. Det bådar faktiskt inte gott för demokratin.