Reflextioner om barnbidraget

En av förra veckans stora nyheter var att centerledaren Maud Olofsson öppnar för ett inkomstprövat barnbidrag. Jag tycker det var väldigt bra även om själva sakfrågan inte är så lätt: Å ena sidan bör Centerpartiet och Alliansen jobba för att få större träffsäkerhet i välfärdssystemen så att en större frihet för individen och familjerna kan kombineras med en grundtrygghet. I allmänhet är jag för att förmånerna till höginkomsttagare begränsas och att skatten istället sänks. Å andra sidan är just transfereringar till barnfamiljerna motiverade eftersom man i ett högskattesamhälle bara har negativa ekonomiska drivkrafter (de höga kostnaderna) när det gäller barnafödande trots att barnafödande är viktigt både för livskvaliteten individuellt och kollektivt OCH för samhällets sociala och ekonomiska uthållighet.

I dagens Expressen drar centerdebattören Björn Pedersen upp debatten ytterligare en nivå och förordar att barnbidraget helt ska avskaffas. Han menar att samhället inte har några skäl att försöka påverka medborgarnas barnafödande. Jag tycker att denne hedervärde debattör är fel ute i denna debatt.

1. Barnafödande är ett individuellt och kollektivt intresse. Individuellt på grund av att barn skapar glädje och mening i många människors liv. Kollektivt därför att ett samhälle med få barn kommer att möta svåra demografiska (och därmed ekonomiska) problem men också sannolikt blir ett mer egoistiskt samhälle där färre människor utvecklar förmågor som medkänsla, ansvarstagande och omtanke om en längre framtid.

2. Med ett högskattesamhälle finns bara kostnader och inga ekonomiska vinster med barnafödande. Förr i världen var man beroende av familjen för sin ekonomiska trygghet i livscykeln. Så är inte längre fallet. Personer som står i tankar på att skaffa barn står inte i en situation där alternativen är kostnadsneutrala. De politiskt skapade incitamenten är redan idag negativa för barnafödande. Barnbidrag och ett visst stöd till barnomsorgen bidrar till att neutralisera politiskt skapade hinder för barnafödande.

3. Även om barn inte är en mänsklig rättighet är det viktigt att det inte enbart är de rika som har råd att skaffa barn. Det är också viktigt att de personer med låga inkomster som likväl skaffar barn får rimliga förutsättningar att tillförsäkra barnen en grundläggande ekonomisk trygghet.

4. Slutligen vänder jag mig starkt mot tendensen hos vissa ensamstående personer med liberal åskådning som anser sig var a diskriminerade därför att de inte får lika del av de förmåner som kommer barnfamiljerna till del. Dessa personer - jag vet inte om Björn Pedersen är en av dem - glömmer att de själva har en stor tacksamhetsskuld till sina föräldrar eller andra personer som skapat de ekonomiska och sociala förutsättningarna för deras tillblivelse och uppväxt - OCH till skattebetalarna som finansierat deras barnomsorg och skola. Människan är faktiskt ingen ö. Även om politiken kan och bör förändras så måste hänsyn tas till att människan inte skapar sig själv, att vi inte bara har rättigheter utan också skyldigheter till det samhälle som vi är en del av.

Avslutningsvis: Det är bra att debatten om barnbidraget förs. Det finns dock ingen självklarhet för liberaler i eller utanför centerpartiet att ta ställning mot ett generellt eller inkomstprövat barnbidrag. Och det är inte självklart att man som liberalt sinnad helt MÅSTE bortse från att individen är en social varelse som inte kan överleva utan ett samhälle och andra människor. Tvärtom är jag övertygad om att en alltför atomistisk liberalism är ett långsiktigt hot mot den verkliga frihetens överlevnad.

Sahlins debattstil ohederlig

Efter att ha sett debatten i Agenda mellan min kollega sjukvårdslandstingsrådet Reinfeldt och Mona Sahlin slås jag över det ohederliga i socialdemokraternas debatt-teknik. Den går ut på att blanda ihop en rad olika debatter:

För det första debatten om ersättningssystemet i vårdvalet. Det är en teknisk debatt där socialdemokraterna menar att ersättningssystemet missgynnar personer med stora vårdbehov. (Det är fel eftersom varje läkarbesök ersätts lika mycket oavsett var man bor. Om personer i förorten är sjukare än på Östermalm så blir det följaktligen mer pengar för den personen. Den gamla socioekonomiska ersättningen och den nya ersättningen för att kompensera att besök med tolk tar längre tid är lika stora.)


För det andra debatten om närakuternas nedläggning. Dessa infördes som en improviserad - och svindyr - lösning på att folk fick vänta så länge för att komma till på vårdcentralerna. Några av dessa läggs nu ned eller omvandlas som en följd av att de inte längre ska behövas eftersom vårdcentralerna måste ha jourmottagning och vårdvalet stimulerar bättre tillgänglighet.

För det tredje debatten om privata vårdförsäkringar. Dessa har vuxit fram under en lång följd av år och är en reaktion på att den offentliga vården haft längre väntetider än företag kunnat och privatpersoner velat acceptera. Med en skärpt vårdgaranti och starka stimulanser för ökad tillgänglighet ska förhoppningsvis färre känna detta behov. Hur som helst har det ingenting med alliansens vårdpolitik att göra.

Varje gång Mona inte kunde svara på en fråga växlade hon debatt genom att kasta in ett slagord längs någon av de andra argumentationslinjerna. För lyssnaren kunde det verka som om vårdvalet premierar människor med privata försäkringar och att man kan "köpa sig före i kön". Det är ju grundfalskt. Vårdvalet handlar ju om motsatsen - att ge alla medborgare, oavsett inkomst, konsumentmakt i förhållande till den offentliga vården. Det spelar troligen störst roll för de med sämst kunskaper om och kontakter i vårdsystemet för de har alltid lyckats krångla sig fram.

Det är trist att Mona Sahlin - i likhet med flera andra s-debattörer i bland annat Stockholms landstingsfullmäktige - väljer bort att föra en rak och logisk debatt där argument tas och ges till förmån för känsloladdade klyschor och avsiktlig begreppsförvirring. Det bådar faktiskt inte gott för demokratin.